Patriarkala strukturer i Georgien
Förrförra veckan var jag i Georgien och följde upp de projekt som jag handleder där för ICLD:s räkning. Jämnt Skägg handleder 7 georgiska kvinnor som arbetar i fyra olika lokala demokratiprojekt. Syftet med resan var halvtidsuppföljning i form av regional workshop där även deltagare från Ukraina, Moldavien och Turkiet deltog. ICLD, vi mentorer och deltagarna själva speglade projekten och gav konstruktiv feedback. Workshopen varade måndag till torsdag. Vi lyssnade till många fantastiska utvecklingsarbeten och mitt helhetsintrycket är att Sveriges SIDA-pengar verkligen ger effekt och skapar verklig förändring.
Den regional workshopen i Tbilisi
På fredagen och lördagen gjorde jag studiebesök hos tre av mina projekt och det var en ögonöppnare av rang. De sju unga tjejer som jag handleder är alla utbildade i juridik, ekonomi och liknande på prestigefyllda universitet i Europa. Dessa talangfulla kvinnor bor i huvudstaden Tbilisi som är en metropol i regionen. De har tillägnat sig västerländska vanor, levnadssätt och värderingar och speglar inte alls de verkliga villkoren för kvinnor i Georgien. Visst har jag läst om villkoren men vissa saker måste få upplevas.
Vi åkte ut till en by endast några mil från Tbilisi och där fick jag möta Diana. En georgisk 4-barnsmor som blev brudkidnappad när hon var 17 år. Tursamt nog lyckades hon fly när polisen stoppade kidnapparen i en vanlig rutinkontroll. Hon berättar dock om flera väninnor som blivit kidnappade redan i 14-15 års-åldern. Kidnapparna stjäl helt sonika en ung tjej de gillar. De för bort henne över natten och våldtar henne. Skammen blir så stor att hennes egen familj inte vill ha tillbaka henne. Det slutar ofta med att kvinnorna inte ser någon annan utväg än att gifta sig med sin kidnappare och våldtäktsman.
Besöker ett medborgarkontor i byn Sartichala
Georgien har skärpt sina lagar och brudkidnappningar kan idag ge sju års fängelse men det är ändå relativt vanligt på landsbygden. Jag har skrivit ett längre reportage om detta i tidningen Hertha så den som vill veta mer får hålla till godo. 😉
På lördagen följde jag med mina deltagare Nino och Ketevan upp i Kaukasus-bergen. Färden gick norrut och slutmålet var att sikta den snötäckta bergstoppen Kazbegi på 5300 meter. Med några stopp tog resan 4 timmar. Vägen slingrade sig fram på stup-kanter med hårnålskurvor. Mitt i en lång vägtunnel mötte vi en fåraherde och hans hundratal får. Vi besökte den byggnad som Ketevans intresseorganisation bygger upp för att stötta kvinnor i bergsbyarna.Det ska bli ett aktivitetshus som också kan bli skyddat boende för kvinnor.
Jag och Ketevan framför aktivitetshuset i Kaukasus
De ska bland annat hjälpa kvinnor att få en egen inkomst genom att sälja konsthantverk. Eftersom detta är en turistväg finns säkert potential.
Jag provar ut en fin filthatt
Denna region är extremt fattig och vissa saknar fortfarande el, vatten och avlopp. De sista kilometerna körde vi off road för att nå ett kloster och på bergssluttningarna låg fallfärdiga stenhus. Jag frågade om det verkligen bodde människor i en del av husen och fick svaret “ja”. Det är svårt att föreställa sig vilket hårt liv det måste vara med tanke på att denna bergsby har ett kallare klimat än vi har i stora delar av Sverige.
Nino arbetar på det statliga vattenbolaget och hon berättade att ca 95 % av alla hus i landet nu har vatten och avlopp. På flera platser under vår resa såg vi vattenbolaget kämpa med att lägga ner vatten och avloppsrör (trots att det var lördag).
Georgien moderniseras snabbt och infrastruktursatsningarna är enorma men att förändra folkets värderingar går inte lika snabbt. Patriarken, den ortodoxa kyrkans ledare är landets främsta opinionsbildare och han betonar ständigt att mannen är familjens överhuvud. Han tycker inte att kvinnor ska jobba eller utbilda sig. För att vinna mark på jämställdhetsområdet måste påverkansarbetet riktas mot männen i landet. Där hoppas jag att vi från svenskt håll kan bidra med mer kunskap.