Kommer hon att gå en fredsmarsch från Nord- till Syd-Korea?
Jag är i New York för Fredrika Bremer Förbundets räkning och deltar på CSW59- Commission on Status of Women. I år är det 20 årsjubileum efter den berömda Pekingkonferensen 1995 då FN för första gången formulerade en handlingsplan för jämställdhet. Årets konferens är tänkt att följa upp Pekingkonferensen och ta avstamp i ett nytt framtida jämställt samhälle.
Om Peking-plattformen var väldigt progressiv och innehöll många handlingskraftiga överenskommelser så är det lite av en backlash vi ser 20 år senare. Normalt brukar FN:s kvinnokonferens ha ett tema som alla medlemsnationer sedan förhandlar fram ett överenskommet slutdokument kring. I år var ”temat” uppföljning av Pekingplattformen men slutdokumentet var redan skrivet innan konferensen startade. Har medlemsländerna satt upp nya djärva mål, kan man undra? Både, ja och nej!
FN-skrapan
Trenden är att alltfler länder inom FN utnyttjar sin vetorätt och röstar ner de progressiva förslagen. Mänskliga rättigheter i allmänhet och kvinnors rättigheter i synnerhet är tyvärr ingen självklarhet. Det finns alltför många länder som upplever sig hotade av exempelvis abortlagstiftning, kvinnors rätt att äga mark eller homoäktenskap.
Samtidigt som en massa länder motsätter sig skrivningar om kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter så har man paradoxalt nog satt upp ett mål att alla FN-nationer ska vara jämställda år 2030. Inom EU-kommissionen är man ännu mer positiv och satte målet till 2020. Det är inte särskilt realistiskt med tanke på att man inte har någon tydlig handlingsplan och heller inga mätbara indikatorer. Så summan av kardemumman blir att FN pratar en massa, sätter upp höga mål men har väldigt svårt att enas kring konkreta handlingar och åtgärder. Vid en närmare eftertanke kan man å andra sidan glädjas åt att alla länder regelbundet sitter ner och för en konstruktiv dialog med varandra. För hur skulle världen se ut utan ett FN?
Blir man helt nedstämd av att vara på plats? Nej, tvärtom. Det finns 9000 deltagare på plats varav de flesta är gräsrötter från ca 200 länder. Gräsrotsrörelsen och underifrån-perspektivet är massivt. Kvinnor (och några få män) från världens alla hörn vill ha förändring och den kraften är stark.
Genom tidningen Hertha har jag och vår ordförande Louise fått möjlighet att intervjua några riktigt färgstarka och inflytelserika personer. Först träffade vi FN-veteranen Anwarul Chowdhury som varit Bangladesh ambassadör i USA och tjänstgjort som Kofi Annans närmsta man i FN. Han är radikalfeminist. 😉 Anwarul arbetade aktivt fram FN:s resolution 1325 (som handlar om kvinnor, fred och säkerhet) och han gav otaliga exempel på hur fredsförhandlingar blir bättre om kvinnor sitter vid bordet. (Den långa versionen kommer i framtida Hertha).
Sedan träffade vi legenden Cora Weiss som också arbetat med resolution 1325 fast från gräsrotsrörelsen. Feministaktivisten Cora har varit nominerad 4 gånger till Nobels fredspris, utan att vinna det. Hon började sin bana som aktivist redan på 50-talet och blev känd som en frontfigur på 60-talet för sitt organiserande av massdemonstrationer mot kärnvapensprängningar och Vietnamkriget. Hon har i sex årtionden stått på barrikaderna och är än idag en fighter av rang. Hennes nya projekt handlar om att förena Nord- och Sydkorea genom att kvinnor ska promenera genom båda länderna. Samma dag som vi ger intervjun publiceras en helsida i New York Times om projektet. Coras lika legendariska kollega Gloria Steinem får göra den intervjun. Om Cora lyckas med detta projekt är det på tiden att hon får Nobels fredspris!
Cora Weiss
Artikel i New York Times om Coras projekt: http://www.nytimes.com/2015/03/12/world/asia/women-aim-for-peace-in-korea-with-plan-to-walk-across-Demilitarized-Zone.html?_r=1