Jag är en superhjälte
Denna helg är jag i Stockholm tillsammans med Fredrika Bremers riksstyrelse. Vi har styrelseutveckling och har fått kunskapspåfyllnad i Hållbar Utveckling av vår duktiga styrelsemedlem Rebecca Karlsson. Förra veckan var jag i Serbien och tidigare denna vecka har jag hunnit med både Malmö, Köpenhamn och Falun. Det har blivit många resor och sena dagar.
Jag har inte haft tid att tillbringa så mycket tid med min familj som jag skulle önskat och det kan ju få en jämställd man att känna ett litet styng av dåligt samvete. När jag berättade för yngsta dottern Tyra, 7 år, att jag skulle åka bort hela helgen blev hon först ledsen. Jag och mamman försökte förklara att det var viktigt med mötet:
Tyra:- Jaha, och varför är det så viktigt då?
Jag och mamman:- Det handlar om jämställdhet, vet du vad det är? Vet du vad pappa jobbar med?
Tyra: – Nej, vad är det? Vad gör du pappa?
Jag: – Det är när flickor och pojkar och kvinnor och män får dela lika. När det blir rättvist. Jag jobbar för att det ska bli en bättre och mer rättvis värld, kan man säga….
Mamma: – Ja, pappa ska iväg och rädda världen!
Tyra:- Nej, men pappa kan väl inte rädda världen. Han är ingen superhjälte!
Mamma: – Jo, han jobbar för en bättre värld så han är en hjälte!
Tyra: – Wow, min pappa är en superhjälte!
Jag kommer att leva länge på hennes min, och jag hoppas att den känslan sitter kvar länge! Det känns ganska bra att vara en superhjälte, och helt plötsligt kändes det inte lika jobbigt att åka iväg.
